Historia

CONSTANTIA 1908-2008

Niels Hansen bygger en liten skonert

I Marstal fanns kring sekelskiftet 1900 8 varv som byggde segelfartyg i trä. Ett av dem var Niels Hansens vaerft.
1908 löpte en liten skonert på 66 bruttoregisterton av stapeln. Hon fick namnet Minde, nuv. Constantia. Fartyget byggdes i ek, bok och pitchpine på kravel. Hon levererades till en skeppare i Marstal, R M Rasmussen.
Niels Hansen byggde totalt 28 (!) fartyg.
Niels Hansens skeppsbyggnadplats i Marstal. Foto från Marstals Sjöfartsmuseum.

Av Hansens byggen verkar det vara endast Minde, nuv. Constantia, som fortfarande (2008) är i aktiv tjänst.

Historia_02_Minde_i_Marstal_1908
Leveransfoto av Minde i Marstal 1908. Foto från Marstals Sjöfartsmuseum.

I dansk fraktfart

Minde levererades till skepparen & redaren R M Rasmussen. Till skillnad från många av hennes systrar som trafikerade Atlanten så fick hon lunka på i Östersjöfart. Traden var med kol från Stettin, nuv. Szczecin i Polen och som då låg i Tyskland, till Köpenhamn. Besättningen bestod av 4 man varav en grabb i fjortonårsåldern.

Historia_03_Minde_1910

Minde med full kollast i Stettinerhavet 1910. Foto från Marstals Sjöfartsmuseum.

Vid jul 1915 startade en ekonomisk uppgång i Norge och sommaren 1916 nådde den Marstal med flerdubblade priser på frakterna. Även fartygens värden steg då bristen på tonnage var stor. Och då riskerna under seglationen bara ökade så valde många redare att sälja sina fartyg. Många fartyg såldes till Sverige och Norge. Så också Minde som fick ny hemmahamn i Arendal i Norge.

Marstal är fortfarande en aktiv varvs- och sjöfartsstad. De har också ett intressant Sjöfartsmuseum.

Norgetiden

Då det var full fart på ekonomin i Norge vid den här tiden, 1915-18, och bristen på tonnage var stor så köptes många fartyg in.
Skeppsredaren och ångfartygsexpeditör Thorolf Elmenhorst köper den 1 september 1916 in skonerten Minde från Marstal.
1917 monteras hennes första maskin in i Oslo. Det är en 2-cylindrig Munktell tändkulemotor på 50 hk. Hon byggs också om till rent motorfartyg. Riggen plockas ner förutom fockmasten och en bom som lämnas kvar för att användas vid lassning och lossning. Det byggs en poop i aktern med en styrhytt uppe på poopdäcket.

Historia_04_Minde_i_Arendal

Motorfartyget Minde i Arendal. Foto från Företagsarkivet i Eskilstuna.

Hon säljs 1921 till Sverige.

I Richard Wiréns flotta

1921 köper skeppshandlaren och skutredaren Richard Wirén i Kalmar den 21 mars in Minde från Arendal.

Sjökapten Hugo Arkadius Edvinsson från Mölndal utses av Richard till befälhavare den 13 juli 1921.
Den 12(!) juli, en dag innan (!), säljer Wirén fartyget till Edvinsson.
I anmälan till Fartygsregistret den 14 juli anmäler han att fartygets hemort ska vara Göteborg och att han själv ska vara befälhavare och huvudredare. Han anhåller också om att få fartygets namn förändrat till Capella och som skäl anger han det tidigare namnets norska ursprung. Om namnet inte godkänns föreslår han i stället namnet Altair. Det sistnämnda namnet godtas.

Den 11 december 1923 säljer Edvinsson och Gerhard Liljeström fartyget till Richard Wirén för 16 000 kr.
Vid Juletid avgår fartyget från Göteborg på order av det gamla rederiet för att gå till Djursviks varv i Bergkvara för ombyggnad. I höjd med Halmstad går motorn sönder och då det är mycket is går hon in till Halmstad för att reparera skadorna och blir kvar där över vintern.

I maj 1924 kommer hon fram till Djursvik.
Den 20 juni får hon ett nytt mätbrev. Anledningen är att akterbygget med styrhytt är riven och den stora Munktellmotorn är ersatt av en mindre Avance. Hon har återfått en skonertrigg. Och kan därmed klassas som motorskonert och är då åter ett segelfartyg om än med hjälpmaskin. Hon kallas nu motorskonerten Altair.

Historia_05_Richard_Wiren

Skeppshandlaren och skutredaren Richard Wirén. Foto från Anders Wirén.

I en skrivelse till Kommerskollegium den 15 augusti 1924 meddelar Richard Wirén att äganderätten till Motorfartyget Altair, numera Motorseglaren, genom köp övergått från H. Edvinsson till Wirén och att fartygets hemort ska vara Kalmar. Fartygets namn ska vara Per-Olof efter Wiréns lille son.
Wirén förklarar också att fartyget skulle byggas om på Djursviks varv och då ommätning blev nödvändig så ansåg han att det var bäst att vänta tills det var gjort, innan han anmälde köpet.

Lasterna bestod av kalksten, spannmål, cement och skeppsplåtar. Enligt sonen Anders tycker Richard att hon är för bra att frakta ved med. Det är olika Östersjöhamnar som hon lastar och lossar i, t.ex. Simrishamn, Kolding, Kalmar, Köpenhamn, Stockholm och Västervik. Även Mälarhamnar som Enköping och Västerås för att lasta spannmål.

Besättningen bestod totalt av fyra man.

I april 1931 säljer Richard Per-Olof till ett partrederi i sin födelseort Figeholm.

Richard redar totalt 11 fartyg från 1918 till 1966 varav flera nybyggen.

Figeholmstiden

Historia_07_Per-Olof_i_Figeholm
Per-Olof från Figeholm i Kalmar. Foto från Figeholms Sjöfartsmuseum.

Per-Olof säljs till ett partrederi i sjöfartsorten Figeholm, som ligger norr om Oskarshamn, den 8 april 1931 för 16 000 kr. I partrederiet ingår som huvudredare och befälhavare skepparen Knut Theodor Engström med 10 av de 16 delarna. Handlanden Karl Gotthard Karlsson har fyra delar och bästemannen och Knut Teodors son Fredrik, kallad Fred, Engström har två.
Richard Wirén och Engström känner varandra sedan tidigare. Engström använder dessutom Wirén som ombud.
Per-Olof lastar ved i Figeholm. Foto från Figeholms Sjöfartsmuseum.

1932 monteras en ny maskin in i skutan. Det är en 1-cylindrig råoljemotor på 35 hk av Bröderna Nilssons fabrikat i Västervik. Lasterna består nu bl.a. av ved. I mars 1939 säljs skutan till ett partrederi i Pataholm. Pataholm 1939-1943

1939 köper Folke Eriksson och brodern Einar den 6 mars slätskonerten Per-Olof från partrederiet Knut Theodor Engström i Figeholm för 22 500 kr. Folke äger huvudparten av andelarna och utses till befälhavare medan brodern Einar utses till huvudredare.
I anmälan till fartygsregistret skriver Einar följande angående fartygets namn: ”Vidare anhålles vördsamt, att fartygets namn måtte få ändras till Sonja (eller Marina [handskrivet tillägg, red. anm.]), motiverande jag denna namnförändring, att namnet Per-Olof givits fartyget av en tidigare redare från en av hans familjemedlemmar, och att det nu föreslagna för mig och befälhavaren /min broder/ äger personligt värde.” Namnet på skutan ändras till Marina.

1943 säljer de fartyget till Timmernabben.

Timmernabben 1943-1954

Den 3 juli 1943 köper Ivar Löfström in Marina från Pataholm för 27 000 kr. Han äger huvudparten i skutan. En part av fem ägs av bästemannen Stig Helge Einar Lundkvist i Hermansmåla. Ivar för själv sitt fartyg. Han låter rigga ner henne till galeas och uppföra en styrhytt. Hon klassas som motorgaleas.
Marina på kurs söderut i Kalmarsund sommaren 1950. Foto från Kalmar Sjöfartsmuseum.

1954 säljer han henne till Drag.
Drag 1954-1961

Den 23 maj 1954 inköper sjömannen Nils Erik Theodor Karlsson och hans son Sven-Erik Karlsson motorgaleasen Marina för 31 500 kr. Nils äger 5 av de 6 andelarna i partrederiet och sonen Sven-Erik den sista andelen. 1957 byter de maskin till en 2 cylindrig Skandia semi-diesel på 80 hk. 1961 säljer de fartyget till Öland.

Byxelkrok 1961-1967

Marina köptes 1961 av Lorentz Petter Enock Nilsson och hans son Gustaf Göran Holger Lorentzon i Byxelkrok. Lorentz var född 1894 och var verksam som sjöman i hela sitt liv. 1914 blev han delägare i Viktorina. Han hade också skutorna Axel, Karl, Otto och Anna.
Sonen Holger föddes 1928 och var den siste av en gammal sjömanssläkt som utövade yrket. Han började som 16-åring att segla som kockjungman på Ellen hemmahörande i Böda (nu Waldorfskolornas skolskepp i Stockholm). Efter avslutad skepparexamen av 1:a klass 1950 seglade han som styrman i flera fartyg. När sedan hans far sålde sin skuta Anna från Böda, köpte de gemensamt galeasen Gottfrid 1953. Gottfrid såldes 1961 och Marina inköptes året efter. Enligt Holgers syster Marianne var orsaken att Marina var i bättre kondition. Lorentz fungerade som redare och Holger som befälhavare. De utgjorde också den enda besättningen ombord. Lasterna bestod huvudsakligen av sten, potatis och spannmål. Under vinteruppehållena låg hon i Borgholm.

Historia_08_Marina_1950
Marina från Byxelkrok. Foto från Marianne Lundgren.

Lorentz gick iland 1964 men fortsatte som redare. Besättningen kompletterades då av Edvin Johansson, född 1902. Han hade tidigare varit skeppare och delägare i Emma, Anita och Sandviks Bruk.

Marina såldes den 4 maj 1968 till 6 ungdomar i Stockholm och klassas därmed som fritidsfartyg. Orsaken till försäljningen var att lönsamheten för de små träskutorna försämrats. Lastbilarna tog över mer och mer och vinteruppehållen blev längre.

Som Fritidsfartyg

Ungdomarna hette Vanja Blommé, Per-Olof Skogh, Kent Hedberg, Betty-Ann Löfström, Börje Johansson och Pär Lindström. Vanja Blommé stod som huvudredare och Per-Olof Skogh som skeppare. Alla bodde i Stockholm så Marina fick en ny hemmahamn på Söder Mälarstrand, ett stenkast från Norr Mälarstrand där hon tidigare lossat just sten. Efter några år säljer de andra delägarna sina andelar till Blommé och Per-Olof Skogh. Skogh står som huvudskeppare. 1975 inkommer Tomas Carlsson som delägare. I en skrivelse till Sjöfartsverket från den 1 juli 1975 anhåller Blommé om att både Carlsson och Skogh ska stå som befälhavare.

Under 1970-talet rivs styrhytten i aktern. Skutan används för semesterseglingar.

Historia_10_Marina_vid_Vaxholm
Marina vid Vaxholm 1983. Foto Bernt Åhlund.

1988 säljs skutan till Hakon Malmborg.

Skolfartyget Constantia

Hakon Malmborg köpte skutan 1988 och är fortfarande 20 år senare projektets primus motor.

Efter många år i fraktfart och fritidsfart så behövde fartyget en ansiktslyftning och återställas exteriört till 1908.

Hon skulle ju ha ett vackert namn och Littorina, efter en östersjösnäcka, kom upp. Men namnet var upptaget. 1988 var året då hundraårsminnet av diktaren Dan Anderssons födelse firades. Och i hans dikt om Jungman Jansson fanns namnet: Constantia. Det var också ledigt.

Rivandets tid inleddes och hösten 1991 byttes spant och bord på styrbordssidan. Språnget rätades upp genom att ställa ner kölen på kölblocken i dockan utan extra pallning för kölbukten. En kölbukt som hängde ihop med att för- och akterskeppen tappat en hel del av sin styrka under åren och därmed hängt ner sig. Språnget fixerades genom en stödkorsett av betong som också fungerar som barlast.
Restaureringsarbetet fortsatte under vintrarna i dockan på Beckholmen.

Skolfartygsfart och ungdomsverksamhet har hela tiden varit målet så 1995 bildades Stiftelsen Solnaskutan. För sedan 1989 har hon haft sin hemmahamn vid Huvudsta Strand i Solna.

Under åren 1991-94 riggades skutan åter som en slätskonert och den 7 december 1997 förde skutan åtta segel för första gången sedan 1943.

Historia_11_Hakon
Skepparen Hakon Malmborg. Foto Peter Rundström.

Hon seglar sedan 1996 med ungdomar i första hand och vuxna i andra hand för ekonomins skull. På vårarna och höstarna är det skolklasser som seglar i skärgården eller Mälaren under 3 dagar och får sig lite sjövett. På somrarna görs långseglingar i Östersjön och på Västkusten. Ofta med deltagande i någon kappsegling såsom Tall Ships´ Race och Nordisk Seglats. 3000 sjömil om året har det blivit. Nu 4000, kanske 5000.

Foto Vanessa McIntosh

Constantia under Saltkråkan Race 2006. Foto Vanessa McIntosh.

Under jubileumsåret 2008 seglade hon längre bort än någonsin. Från hemmabryggan i Huvudsta via Kielkanalen och holländska, belgiska och franska kusten ner till Brest på Bretangnes västra udde. Där samlas segelfartyg var fjärde år till Europas största segelfartygsfestival. Sedan fortsatte skutan upp till Liverpool för att delta i Tall Ships´ Race. Första benet gick till Målöy i Norge. Sedan var det samsegling ner till Bergen. Från Bergen satte skutan kurs mot sin födelseplats och första hemmahamn Marstal i Danmark. Där firade vi den 100 åriga damen. Långseglingen avslutades med att hon återigen seglade över södra Östersjön och upp längs den svenska ostkusten. Något som hon har gjort i 100 år!

För att läsa mer om skutans historia köp skriften ”På samma köl i 100 år” som säljs till förmån för skutans verksamhet.

Facebooktwittergoogle_plusmail