Medlemstidning för Sveriges Segelfartygsförbund ISSN 2003-1823
E-post: fordevind@ssfb.se Redaktör och ansvarig utgivare: Hakon Malmborg
Jul igen. Skutan ligger ´väl förtöjd´ enligt loggboken och årets distans kan läsas av på GPS-loggen. Om det nu har varit någon distans, alltför många av våra medlemsfartyg är ännu inte under segel. Vi vet i skrivande stund inte exakt hur många de är. Men så mycket är klart att ingen riktig förening överger en enda av sina medlemmar, hur lite hon än ståtar med vimplar, flaggor och tillryggalagda sjömil.
Ett tjåkt, påkostande julnummer, som det stod en gång i tidningen MAD, överlämnas härmed till den som har en timme över i mellandagarna.
GOD JUL!
Transporthistoriskt Nätverk – anteckningar från höstmötet
Deltagare:
ArbetSam – Helena Törnqvist och Lovisa Almborg.
SMTM (tidigare SMM, Statens Maritima Museer) – Sophie Nyman, Fredrik Blomqvist, Karolina Matts
Segelskepp – Christer Ericson, Hakon Malmborg, SSF
Ångfartyg – Anders Svensson, SÅF
Fritidsbåt – Rutger Palmstierna, BHRF
Järnväg – Anders Svensson, JHRF
Väg – Kurt Sjöberg, MHRF
Flyg – Stieg Ingvarsson, SFF och Kjell Franzén EAA Sverige
1. SMTM hade haft en forskardag om transporthistoria med ca 60 deltagare, som berättade om allt från Skånes alléer till de stora malmtransportsy-stemens framväxt i Norrbotten. Brett deltagande alltså, mycket professionell forskning pågår. Även om interaktion mellan transportslag, alltså hur det ena har avlöst det andra, t.ex. cykel-lastbil (1920-talet). Skuta-lastbil (1960-talet) pekade vi på.
2. RAÄ:s rapport till regeringen om lagskydd för det rörliga kulturarvet ligger hos Kulturdepartementet för beredning. De som motionerat i riksdagen ska kontaktas för ev. enkel fråga varför inget har hänt. Vilka objekt ska vara kvalificerade för att få stöd av denna lag? Kort sagt: Hur ska lagen tillämpas?
3. Lärlingsfrågan är högaktuell för SSF eftersom Beckholmssektionen tre gånger i rad har fått nej från RAÄ till pengar för utbildning av skeppbyggarlärlingar. Även för flygmotorer och ångmaskiner behövs lärlingsutbildning. Stieg (flyg) föreslår benämningen ”Kulturminnes-tekniker” för lärlingsutbildningar inom det transporthistoriska området.
4. SMTM redovisade pågående arbete med placering av omfattande flyg- och väghistoriska samlingar.
5. Uppföljning av skrivelser om bl.a. hanteringen av krav på ångpanneskötare redovisades.
6. Lägesrapporter gavs från deltagarnas verksamhetsområden.
Ångbåtar och ånglok behöver elda rökfritt. Veteranbåtsägarna diskuterar bl.a. bottenfärg. Segelskutorna: Gränsen båt-skepp/Fartygsvärncentra/ Basic Safety och andra behörighetsfrågor/ Sjöpraktiska utbildningar.
7. Övriga frågor (urval)
o GDPR är en ny EU-förordning om publicering av personnamn. Varje
företag måste ha en personuppgiftsansvarig.
o Hur får vi in medlemsavgifter? Betala eller adjö?
o Årets riksdagsmotioner verkar mest ha rört väg- och tåghistoria.
o SSF vill veta mer om ThN-områdets kostnadsbilder lokalt: Vad kostar
ett fartygsskrov, en banvall, ett flygplan att hålla i drift. Intäkter?
o SSF påtalar ojämnhet i statsstödet till fartygsbevarande och frågar om
övriga medlemmar av ThN har motsvarande frågeställning.
o SSF vill se en sammanställning av nuvarande statsstöd till utbildning i
utdöende hantverksyrken.
Välbesökt novembermöte
Onsdag 27 november ordnade SSF informationsmöte med beckholmssektionen i Stöttboden. Det blev ett trevligt och välbesökt möte med närmare 40 deltagare från ett tiotal medlemsskutor och andra skutengagerade. Från SSF deltog ordföranden Christer Ericson från Landskrona och styrelseledamöterna Pelle Olsson och Mats Svensson. Från BDF deltog ordf. Jan Hedegård, varvschefen Rickard Nyqvist och verksamhetsansvariga Tina Trollmo. Våra ordförande informerade om aktuella frågor och det blev en livlig debatt med många ideer av alla slag.
Kvällens clou blev Vanessa McIntoshs nya film om arbetena med skeppen i beckholmsdockan, ungdomsseglingar med mera. Filmen väckte allmänt jubel och vi var överens om att den kan användas i många sammanhang, t.ex. när vi deltar i Allt för Sjön eller andra friluftsmässor.
Fler regionmöten är att vänta.
Utbildning
Rörelsen behöver utbilda. Det behövs skeppstimmermän. Inom metall finns det tiotusentals yrkesmän, men inom trähanteringen råder brist. Det behövs riggare. Och så behövs det förstås kunniga och behöriga däcksmän och nautiker. Som gillar människor, i de fall skutan är ett kollektiv. Och som kan segla eller vill lära sig segla. Till de sistnämnda ger vi rådet att ta del av det föredrag som finns som bilaga till förra numret av FÖRDEVIND.
Det vore kul om vi kunde betala vanliga löner. Den härliga upplevelsen av att få trampa ett hundraårigt skutdäck räcker kanske inte i längden som betalning… (Eller ?)
Kustkulturen
Inom skutvärlden har funnits en oro för att komma bort bland alla allmogebåtar. Dels för att det rent fysiskt är svårt att ha dem vid samma förtöjningsplatser. Dels för att ett samhällsstöd till skutorna kan bli svagare om vi ska blanda in alla flytetyg. Virket till en båt kan få plats på ett bilsläp men för virket till ett skepp räcker inte fem långtradare med släp.
Men högfärd är ju inget bra sinnestillstånd. Skutorna ska inte isolera sig. Ta bara en tidskrift som Träbiten. Genom årtionden har Föreningen Allmogebåtar här publicerat ett kustkulturmaterial, i bild och text, som är högintressant för varje skutseglare. En omgång av denna publikation bör finnas vid varje ´fartygsvärncenter´. Den är en viktig grund för all utbildning inom vårt område.
SCHOLARE våren 2020
Ledarutbildning (för nya och aktiva ledare)
Onsdag 22/1 Sjukvård
Onsdag 19/2 Navigation (grundnivå)
Lördag 29/2 Temadag: Ledarskap & samarbete
Onsdag 18/3 Ej bestämt
Lördag 28/3 Temadag: Arbete på däck (för de som seglat lite mindre)
och grundläggande maskin och tekniska system (för de
som seglat lite mer).
Torsdag-söndag 30/4 – 3/5 Avslutande övningssegling (”Vårkråkan”).
Temakvällar
Torsdag 16/1
Hur man bygger en kravell. Korhan Koman, skeppsbyggmästare på Tre Kronor, ritar och berättar.
Torsdag 13/2
Skuthistorier genom tiderna. Anders Berg, trägen kustkulturarbetare och tidigare ordförande i SSF, berättar och visar bilder från kust och hav.
Torsdag 12/3
Hur vi fäster och skarvar tåg. Intensivträning med Hakon Malmborg och Peter Rundström.
Alla kvällar börjar kl. 18.15. Soppa och mackor från 17.30.
Lokal: Stöttboden, Beckholmen
Information och anmälan: https://forms.gle/zRTREKVUnnDPfeBHA
Uddar i Östersjön
I forntiden höll vi oss längs kusten. Det fanns två bra skäl till det: Lätt att få natthamn och noll risk att komma vilse. Men vi kunde ju inte låta bli att ge oss ut på havet. Nu fanns bara havshorisont, hur skulle en nu orientera sig? Vindar, moln, luktsinne och fåglars rörelser kunde ge viss vägledning. När kompassen kom blev det lättare.
Förr eller senare land får vi land i sikte och ett visst lugn infinner sig, som blir ännu bättre när vi kan angöra land. Detta sker när någonting går att identifiera – ett berg, ett kyrktorn, en båk. En sådan fast känd punkt kallas en ort.
I Östersjön finns två centrala stödjepunkter där det här med ort har satt spår i själva namnet: Landsort på Öja och Dagerort på Dagö (Hiumaa). Vi har också Krysserort vid Viborg och Pakkerort vid Paldiski. Beteckningen ort fick dessa uddar när de försågs med båkar och senare fyrar. Många tror att åsynen av märket framför allt innebär att sjöfararen nu har fått något att styra mot, ett slags fri väg fram till klippan. Men det ska hen akta sig noga för. Ortens uppgift är att vara den fasta punkt i universum som ger en bäring på kompassen.
Avståndet fås genom att vi håller en fast kurs ett gott stycke vid sidan av. När Landsort är om babord, 45 grader från vår kurs, läser vi av loggen. När den är tvärs läser vi av den igen. Då har vi enkelt fått fram avståndet till orten och vet ganska exakt var vi är. Så tar vi ut den nya kursen mot Dagerort! Samma procedur där, fast om styrbord. Snart är vi i danskarnas borg, Taan Linna, Tallinn.
Våra skepp
Valkyrien, ketch
Signalbokstäver SJWI
Ålekvass, frakt av levande fisk och ål i Danmark fram till mitten av 80-talet.
Byggd 1935 av ek hos C. Jensen & Sönner, Nyborg (Danmark)
L.ö.a.: 16,5 m.
Största bredd: 3,90 m.
Djupgående: 2,3 m.
Dräktighet: 19,9 brt.
Segelyta: 200 kvm.
Maskin: Volvo Penta 95 hkr.
Ägare: Kullens Skutseglare sedan 1998
Valkyrien
Seglation
Kring 1 februari börjar det rycka i seglingstarmen. Då, när det börjar ljusna lite, börjar folk fundera så smått över kommande sommaräventyr, och sondera lite. Då är det bra att ha ett svar. Här rapporterar du in dina seglingsplaner för 2020. Glöm inte att göra det, så snart de har klarnat. Den 1 februari kommer nästa FÖRDEVIND, var med då!
Bonden sår i mars – vi sår i februari.
Tekniska Tipset
Brand A 60
Maskinrum ska vara isolerade ”A 60”, dvs det ska kunna brinna en timme innan det sprider sig till andra delar av fartyget. Det finns ett godkänt sätt att slippa klä in hela maskinrummet med brandisolering och inte behöva ha flera stora CO2-tuber och det är att bygga en motorhuv med A 60-egenskaper. Gör ett ramverk av U-profiler och bygg huven i lösa rektanglar som enkelt stoppas ner i spåren. Använd dubbel mineritskiva som skruvas ihop med försänkt skruv. Anslut dysan för CO2 med ett rör upp till däck, där du har en CO2-släckare fastsatt på kajutskottet i ett skåp som larmar när det öppnas. En tredje fördel med detta system är att en person som befinner sig i maskinrummeet hinner sätta sig i säkerhet när larmet går, eftersom koldioxiden hamnar i motorhuven och först efter en stund läcker ut i övriga maskinrummet.
Måla med linoljefärg
Det är lätt, roligt, ekonomiskt och, i de flesta fall ombord, väldigt bra. Målad yta tvättas med målartvätt och målas med outspädd linoljefärg. Bart trä grundas med 50/50 linoljefärg och lacknafta. Sen stryker du tre gånger med 80/20 av samma ingredienser. Slutstrykning med outspädd linoljefärg.
Så enkelt är det!
Skeppsbåten
Skeppsbåten är en liten värld för sig. Det blir så lätt att den försummas i allt det viktiga som måste göras med skutan på våren. Men kom ihåg att en seglande sjöman inte får vara en orörlig pjäs på däck utan måste kunna göra en snabb och skicklig insats även i en mindre båt. Därför är skeppsbåten så viktig. Den lär oss elementärt sjömanskap. Folk lär sig hantera mycket, t.ex. ösa med öskar, en konst i sig. Och så får de grundkunskaper – spant, bord, stävar, knän, reling, årtullar, durkar, tofter, dyvicka.
På kvällen firas den ner och förtöjs på utsidan. Om du inte gör det kommer båten snart att bli förvaringsplats för diverse pinaler. Nej i sjön ska hon, halas föröver, årklykorna stoppas i, fendrarna ut, lejdare hängs ut. På tofterna ligger årorna, med årbladen akteröver. Kanske ett roder hängs på och en liten spririgg kommer upp för en kvällssegling. Men för det mesta är det lugnt på viken och det är så skönt med en roddtur för en halvtimme med bästisen, i fred för larmet ombord.
Här är det inte fasta åror som gäller, en riktig sjöman måste kunna skevra sina åror i motvind. Är hen i högform kan det bli en uppvisning i vrickning. Det måste övas så klart. Tänk så vanligt det var förr. Titta på Monets mest berömda målning från Londons hamn. Mitt i tavlan, i en liten båt står en människa och vrickar! Och han ´med en år´, Olle på höbåten i Bellmans sjöstycke Solen glimmar ! Han hade ju stått ensam på däck och vrickat sin skuta i två timmar från Lovö, när vimpeln sträcktes klockan fyra på morron och yrvakna hjärtegrynet Kerstin kom ur kajutan för att ´seglen föra´.
Om inte skeppsbåten sjösätts ofta så gistnar den och blir förstörd. Det är nedkylningen av träet som betyder mest här. Solvarmt vatten i botten är rena döden för en träbåt. Och så blir den som sagt full av grejer, vilket gör att den inte kommer i sjön, vilket gör att den blir full av grejer…
Det är inte nödvändigt att ha skeppsbåten målad invändigt, det blir mycket jobb. Gör en blandning av tjära och terpentin och stryk insidan varje vinter. Var noga med att det tränger in i alla skrymslen. Blås rent först med tryckluft. Utsidan däremot är av tradition vitmålad.
Det är viktigt att skeppsbåten glider lätt genom vattnet, annars går halva nöjet förlorat, det gäller både rodden och seglingen. Ta bort grabrails i botten, även om de representerar ett stycke historia från den tiden då skeppsbåten var livbåt.
Många har ersatt skeppsbåten med en gummibåt. Den är till stor hjälp att kunna puffa med i trånga hamnar. Bogpropeller är dyrt att sätta in och bromsar dessutom framfarten. Men som rescuebåt duger faktiskt den gamla skeppsbåten riktigt bra. Och med en 6 hk aktersnurra går det ju bra att puffa i hamn. En liten stävputa i fören är inte fel. Inspektionen godkänner skeppsbåten som rescuebåt, den är ju formad för att kunna skopa upp en nödställd (inkl. 200 liter vatten som du snart öser ut).
En skuta utan sin skeppsbåt är som en trerätters utan dessert. Eller en kyss förutan snus som det hette på Albert Engströms tid. Närapå oschangtilt! Ja det är inte klokt vad bra det är med en riktig skeppsbåt. Det sköna klucket i kvällsbrisen, kan du vara utan det?
Berättelser från sjön
Från Bengt Hubendicks bok Under salta segel kommer den här skildringen från Themsen 1877:
En fin dag med västlig bris och trekvarts högvatten kunde Blackwallhamnen vara en skön plats för den som tycker om fartyg. Pråmar, skonare, billiboys från Goole, en och annan holländsk galliot och en smart fiskfraktare var i rörelse och kryssade uppför floden. Mitt i alltsammans slingrade sig en och annan liten ångare med höga skorstenar och rutmönstrade sidor fram under ideligt ropande ´lätt framåt´, ´vackert babord´, ´stopp´ från bryggan. En grabb, den tidens maskintelegraf, lutade sig över maskinskylightet med blicken mot kapten, tolkade varje gest och ropade den vidare till maskinisten.
Det var helt otroligt hur man lyckades undvika kollisioner. Varje hotande situation klarades med en hårsmån. Naturligtvis inträffade ibland små sammanstötningar som inte gjorde värre skada än att lite färg eller tjära täckte över spåren, knuffar som inte sällan gav de små fartygen hjälp framåt. Briggarna från Tyne ansågs vara särskilt skickliga i denna speciella form av sjömanskap. Det påstods att de kunde konsten att knuffa en större seglare i just den rätta vinkeln för att hjälpa dem vid en nödvändig stagvändning.
Dörhalat
Bygga brygga kan ske på många sätt. 1970 byggde vi Lord Nelsonbryggan i Bromma. Ner med några plywoodskivor och i med betong. Till armering några gamla cyklar och väremeelement. Nu, 50 år senare, var det inte lika lätt.
Länsstyrelsen ska säga sitt för det är ju en meter ut i vattnet. Procedurer, stämpelavgifter. Remiss till kommunens miljönämnd som meddelar att vi får inte bygga på våren och inte på sommaren och inte på vintern men möjligen i oktober-november, för att inte störa fisken.
Vi satte igång 8 oktober. Nu kom expertisen. Varning här och varning där. Armeringsnäten ska fästas så, inte så, och vad händer nere vid botten när betongen kommer och hur har ni tänkt er att hålla emot 29 ton (12 kbm) med dom där pinnarna och vad har ni som håller fast alltihop vid det sluttande underlaget? Nu är det i alla fall gjutet och klart. Balkar och trädäck återstår.
Hade vi vetat allt det här hade vi förstås gjort en kopia av vår enkla träbrygga, som har gjort god tjänst sedan 1990. Hakon Malmborg
(PS Lordenbryggan står kvar, i bästa skick!)
Till sist önskar FÖRDEVIND sina läsare ett
GOTT NYTT ÅR!
Årsmöte
Boka dag för årsmötet 2020
Nästa årsmöte hålls lördagen den 14 mars, i Stöttboden, Beckholmen
